Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.

Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?

Dödens trubadur är alltså en fristående fortsättning på Röd Skymning. Den innehåller tredubbelt så många illustrationer och är nästan 100 sidor längre än Röd Skymning. 

Man ska dock inte låta sig avskräckas av längden på boken. Det fanns inte ett enda tillfälle då jag kände "Jisses, kan inte boken ta slut snart?". Tvärtom faktiskt, varenda händelse, varenda sida, kändes nödvändig, så att plocka bort ett stycke i boken, vilket som, hade inte varit okej. 

Självaste handlingen då? Jo, handligen skiljer sig ganska mycket från handlingen i första boken. Nu är det inte soldater längre som vi får följa huvudsakligen - utan två små barn, deras hund och en trubadur. Och ska jag vara helt ärlig kände jag vid ett ögonblick lite tvivel inför denna kombination. Det är ett ganska udda sällskap trots allt, inget som man vanligtvis läser om. Men tviveln försvann ganska fort. Redan i början av boken faktiskt, efter att ha läst kapitel ett och suttit och undrat "kommer alla scener med de här tre personerna vara lika bra som denna?" så insåg jag snabbt att svaret på den frågan var ja. 

Handligen är riktigt spännande, och jag gillade faktiskt alla karaktärer som man får träffa på under Levyants, Ellidas och Elliots resa till Patoria starkt! (Och även de de träffar på då de kommer till Patoria). Några som jag riktigt fastnade för var Maria (situationen hon befann sig i var ju ritkigt intressant att läsa om!), Charissa, Alejandro, Cassandra, Dermoth (detta var en karaktär som verkligen växte för mig!) och Serah. 

Dock var ju Levyant såklart min absoluta favorit karaktär, och det kommer han alltid att vara. Hans riktiga jag var sjukt intressant att se, även om jag till en början var tveksam. Dock tror jag att jag var det mest på grund av att man var så van vid att se den unga, blonda, grönögda trubaduren framför sig, inte... Ja, jag tänker inte avslöja vad/vem han egentligen är. 

Språket i boken känner jag att jag inte har så mycket att säga om. Jag brukar inte riktigt tänka på det, oftast sugs jag in i handligen så pass mycket att jag inte ägnar en enda tanke åt språket. Skulle jag säga någonting om det dock skulle jag säga att det var precis sådär lagom gammaldags, precis som en fantasybok ska vara! För let's face it, man orkar inte läsa en fantasybok på 546 som har ett sjukt, överdrivet gammaldags språk, hur bra boken än är nästan (eller så är jag bara ensam om det hehe....). 

Jag måste kommentera slutet också. Nu kommer jag att spoila, så om du planerar på att läsa boken, skippa då det här stycket. Men i alla fall - slutet. Åh, vad det gjorde mig glad. I någon millisekund var jag tveksam till det, men sen isåg jag att den här sagan behövde få sitt lyckliga slut. Levyant behövde få ett lyckligt slut. Han behövde få tillbaka den som gjort honom lycklig och hel. Plus att man på grund av det äntligen fick träffa Laijka, vilket jag blev riktigt glad för att man fick göra! 


Dock är det en grej som jag saknade lite i boken, som har med just Laijka att göra... Och det är att nu när hon väl kom tillbaka så skulle jag ha velat se lite mer om henne, fått läsa mer om henne. Nästan så att man skulle ha gett henne och Levyant en egen scen, så man verkligen fick de hur de är med varandra. Kände lite likadant med Serah också - jag skulle gärna velat läsa om ett möte med bara Levyant och Serah. 

Förutom de här två, ganska små, sakerna, så tycker jag att boken var sjukt bra! Handligen, karaktärerna, illustrationerna (som är riktigt fina!)... Ja, allt! Det är verkligen en bok som man sitter och sträckläser och det är även en fantasybok som inspirerar en till att själv fortsätta (eller påbörja) en egen bok =) 

Boken får 8,5/10 i betyg! Och ett enormt tack till Fredrik och Ascentoria för boken och för att jag fått tagit del i skapandet av den, TACK! =)